En mardröm!

I söndags hände något som aldrig händer en själv. Man hör någon som känner någon som har hört om någon som har varit med om det, som en modern vandringssägen nästan. Men i söndags hände det oss.

Jag hade bestämt träff med Maggan för lite jaktträning. Med valphämtning, påskledigheter och dylikt var det ett tag sedan vi tränat, så vi såg verkligen fram emot det. Vi möttes upp vid Åby ängar i Västerhaninge, en plats med både stora, fina ängar och bra skog att träna i. Jag ville ha ett stort sök till Ayla, så vi la ut tretton dummies över en ganska stor yta. Alla hundar skulle få gå på samma sök, men Ayla fick börja. Hon jobbade jättefint, och plockade snabbt in flera dummies. Vid ett ställe stannade hon till, men det var svårt att se vad hon gjorde där, då det var bakom ett buskage. Hon var snabbt igång igen, tog in sju dummies, och därefter gick vi över till markeringar och linjetag. Hon var kanonduktig, knappt några ljud alls! Markeringarna spikade hon, och linjetaget gick som en dans. Därefter skickade jag ut henne på söket igen för att plocka in en till dummy. Redan där kan jag så här i efterhand se att något var fel. Hon verkade inte alls förstå uppgiften, sökte virrigt och grunt, och kom in tom flera gånger. Jag trodde då att det berodde på att vi aldrig har gjort så förut, gått tillbaka till ett redan avklarat sök. Tillslut kom hon i alla fall in med en dummy, och hon fick sin slutbelöning.

Därefter körde Maggan sin unghund. Även hon stannade till på samma ställe i söket, och hon luktade dessutom misstänkt av bajs när hon kom tillbaka.

Sedan var det Nikes tur. När jag kom tillbaka till bilen för att hämta henne såg jag direkt att Ayla inte var sitt vanliga jag. Hon såg obekväm ut, flackade med blicken och slickade sig om munnen. Jag tog ut henne i tron att hon kanske ville kräkas eller så, men det var hon inte alls intresserad av, utan hon ville tillbaka till bilen igen. Min första tanke var magomvridning, men det hade gått flera timmar sedan hon fick frukost, och magen var mjuk och fin när jag tryckte på den. Så jag lät henne vara kvar i bilen medan jag körde Nike. När också Nike stannade till på samma ställe som de andra två, och även hon luktade när hon kom tillbaka, förstod vi att någon hade använt just det stället som sin toalett. Ofräsch, men tyvärr inte helt ovanligt när man befinner sig nära stigar i skogen.

När jag kom tillbaka till bilen med Nike hade Ayla ändrat sitt beteende. Hon var inte längre låg, utan istället väldigt på tårna, fortfarande stirrig och lite svår att få kontakt med. Jag ville inte gärna lämna henne i bilen igen, så jag tog med henne ut till söket medan Maggan körde sin andra hund. Hon var inte sig själv, men gladare än tidigare. Jag kastade iväg en boll som hon glatt sprang efter, men väl framme vid den tvärvände hon och kom tillbaka utan. Det var verkligen olikt henne! Inte ville hon ha godis heller. Det kan hon visserligen välja bort just när vi tränar jakt, men det var ändå konstigt. Jag bestämde mig för att åka hem och se om hon kunde komma lite mer till ro där.

När vi kom hem lät jag henne vara i sovrummet, jag tänkte att hon kanske kunde varva ner lite där. Men hon blev bara mer och mer stissig, och jag förstod att något var väldigt fel. En ingivelse fick mig att kontrollera hennes ögon, och då kunde jag se att hennes pupiller var fullt utvidgade, ögonen bestod i princip bara av pupillerna. Jag ringde genast Bagarmossens djursjukhus. Som tur var kom jag fram direkt på telefonen, och efter min beskrivning av Aylas symptom ansåg den sjukvårdare jag pratade med att vi skulle komma in direkt.

Det var ganska lugnt i väntrummet, så vi slapp vänta. Efter att en sjukvårdare tittat till Ayla togs vi direkt in på ett rum. Tempen togs, och den visade på 41,7°! Kalla handdukar hämtades för att kyla ner henne, men det är inte lätt att få handdukar att ligga kvar på en hund i konstant rörelse… Blodprover togs också. Efter en kort stund kom veterinären. Hon tog pulsen på Ayla, och med tanke på den höga tempen var pulsen hyfsat bra. Lite hög, men inom normalvärdet. Vet trodde att den höga tempen berodde på att henne muskler jobbade på högvarv, lite som en motor som blir överhettad när den körs för hårt. Hon sa också att de symptom som Ayla visade liknade de hon sett hos hundar som hade fått i sig amfetamin! Hur galet som helst! Vad det än var hon fått i sig ville veterinären ge Ayla lugnande för att få ner tempen, problemet var att de lugnande medlen kan reagera med den substans som hon fått i sig, och ge motsatt effekt. Vi bestämde att de skulle börja med små doser lugnande, för att därefter öka efterhand. Hon skulle också få ligga i ett mörkt rum, för att skona hennes ögon som tog in allt ljus. Jag fick lämna Ayla där och åka hem. Jag informerade Maggan, och hon berättade att även hennes unghund var uppe i varv på ett sätt som kändes onormalt. Hon lugnade dock snart ner sig.

Efter två timmar ringde veterinären och berättade att urinprovet gett utslag på just amfetamin eller metaamfetamin. Någonstans under söket hade hon alltså fått i sig någon amfetaminsubstans. Eftersom alla hundar stannade på samma ställe, och de tre sista hade alla luktat av bajs, misstänker vi att det var där hon fick i sig det. Av alla fyra hundar visade tre av dem tecken på onormalt beteende (Nike hade svårt att komma till ro på kvällen, satt bara och stirrade rakt ut i intet liksom), och den enda som var helt symptomfri var Maggans äldre hund som var sist ut på söket. Då fanns det antagligen inget kvar. Det svåra med amfetamin, menade veterinären, är att det finns kvar i kroppen ganska länge, och det enda man i princip kan göra är att vänta ut det. Hon förberedde mig på att Ayla nog skulle bli tvungen att ligga kvar ett par dagar. Ayla fick mycket dropp för att skölja igenom kroppen, och därmed skynda på förloppet något. Hon fick lugnande, och kunde hjälpligt koppla av tillslut.

På måndagen uppdaterades jag med att Ayla mådde bättre, och att hon nu kunde ligga ner mellan varven. Men hon behövde fortfarande lugnande för att kunna koppla av, och vi bestämde att hon skulle ligga kvar en natt till. På tisdagen kunde jag äntligen hämta henne! Det var en glad, men trött, gul hund som mötte mig på sjukhuset. Veterinären trodde inte att hon kommer få några men av det hela, alla bodprov har sett fina ut hela tiden, så lever och njurar verkar ha klarat sig bra. Men hon kommer att behöva tid för att komma tillbaka till sitt vanliga jag, både kropp och knopp är uttömda på energi efter den här mardrömmen. Så det blir korta och lugna koppelpromenader en vecka framöver, därefter kan vi börja trappa upp både den fysiska och mentala aktiviteten.

Någon som också blev överlycklig när hon kom hem var Tage ❤ Han hade saknat sin kompis! Ayla blev också glad över att träffa honom, och trots att hon snabbt blir trött leker hon gärna med honom. Jag får se till att det inte blir för mycket av det goda 🙂

11164826_10204289786706337_3571033309707489328_n

 

Så här efteråt känns det helt galet att vi har gått igenom det här! Hur makabert är det inte att ha sett sin fina, vackra hund i ett så fruktansvärt tillstånd, och inte kunna nå igenom och trösta henne. Tack och lov att vi kunde komma in på sjukhuset så snabbt, och att man förstod allvaret direkt.

Jag vill tacka för alla fina ord och hälsningar som vi fått under den här tiden! Så många har engagerat sig i vår upplevelse, helt fantastiskt att se vilken kärlek och värme jag har i min närhet! Tusen tack alla! ❤ ❤ ❤

Nu väntar en förhoppningsvis lugn helg, där jag ska njuta av att ha hela min flock hos mig ❤

Ha det gott!

Annonser

3 thoughts on “En mardröm!

  1. Pingback: Snacka om läskigt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s