Jullov!

Äntligen är det efterlängtade jullovet här! De senaste veckorna har känts tunga, och träningslusten har varit ovanligt låg. Labradorerna tar lugnet med jämnmod, de placerar sig i soffan och törnar in lite till. Men den där pudeln har ingen förståelse för mörker och tråkigt väder! Han vill hålla igång som vanligt, och det är svårt när mörkret hindrar längre skogspromenader, och när de flesta agilityhinder har gått i ide. Vi gör så gott vi kan för att komma ut i skogen ändå, pannlampan har använts flitigt, men jag vågar inte ha hundarna lösa i mörkret som omringar oss. För att hålla igång agilityträningen har jag hyrt Hundhallen i Haninge ett par gånger, men det är ju inte samma som att kunna åka var och varannan dag till Södra och träna. Särskilt slalomträningen har fått ligga på is, eftersom det slalom som går att dra isär, så att pinnarna bildar en korridor har plockats in för vintern.

Men nu är det i alla fall lov! Vi kan gå i skogen varje dag, och åka iväg till klubbar där några agilityhinder kan plockas ut och användas. Redan efter ett par dagar känner jag att träningslusten återkommer 🙂

Igår var vi några från Träningsgruppen som hade bokat in två timmar på Stockholms Hundsportcentrum i Upplands Väsby. Den första timmen ägnades åt lydnadsträning. Cissi körde avancerad störningsträning i FF med Lyra, och jag bestämde mig för att göra det samma med Ayla. Bollar kastades, leksaker dinglade framför nosen, och hundar tränade alldeles bredvid. Svårt tyckte Ayla, speciellt när tennisbollen kom fram, men också väldigt roligt! Man kunde se hur taggad hon blev, och hur jävlar anamma-attityden lös i ögonen. ”Mig kan ni inte lura!” såg det ut som hon tänkte 🙂 Tillslut kunde hon till och med välja bort tennisbollen som rullade framför fötterna. Det blev väldigt rolig och nyttig träning 🙂

Den andra timmen bytte vi hall och körde agility. De större och duktigare hundarna fick en klurig bana att köra, och till Tage valde jag ut delar av den. Han börjar bli riktigt följsam, och att han älskar agility är uppenbart 🙂 Bara vid ett tillfälle tappade han koncentrationen och försvann iväg, till filmaren 😀

Man önskar bara att man hann med så mycket mer 🙂 Fast hundarna var trötta och nöjda, och det är huvudsaken.

Idag bestämde jag mig för att åka till Norsborgs LKK. Deras planer är oftast kanonbra, och där finns lite hinder som man kan plocka ut och träna med. Jag har börjat titta på olika banor och från agility- och hopplopp klass I för att få lite idéer om kombinationer att träna. Idag körde jag fem hinder med ett framförbyte och ett bakombyte. Eller hinder och hinder, det är ju ingen höjd på dem eftersom Tage är så liten än, men hinderstöd och bommar på marken räcker gott och väl för att träna följsamhet och byten. Tage var så duktig, och efter att ha delat upp kombinationen i flera delar kunde vi tillslut sätta ihop att alla hinder, som då blev sju hopp. Bästa Tage!

Ayla fick testa på de nya momenten som kommer i elitklassen 2017. Vi har tränat ”runda” under hösten, och nu satte jag ihop det med ”stå” – ”apport” – ”hopp”. Det var svårt, tyckte Ayla! Vi delade upp momentet i sektioner, och då blev det riktigt bra. Att springa förbi apporten och istället runda en kon(en hink i det här fallet) var nog det absolut svåraste, och kommer att behöva mycket träning. Vi testade också det nya i rutan-momentet, dvs att skicka rakt fram till en numera icke-existerande sändandekon. Vi provade det här i lördags också, när vi var i ridhuset, och då fungerade det kanon. Fast då hade hon redan fått göra ett vanligt konskick innan, så punkten fanns redan. Idag skickade jag henne rakt ut, utan att ha skickat på en kon innan, och även om hon inte riktigt förstod vad vi sysslade med, sprang hon rakt och vägvinnande. Vi har ju tränat en hel del linjetag, och jag använder samma kommando, så grunden finns från tidigare. Det känns lite roligt att jobba med något nytt, och Ayla var glad efteråt 🙂

Medan Ayla tränade låg Tage och vilade i bilen. Jag hade satt upp ett slalom med korridor med hjälp av pinnar från Rusta som fanns i agilityskjulet, så träningspasset avslutades med uppfräschning av slalomet. Till en början var Tage ovan, och verkade minnas ganska lite, men efter några försök återkom känslan i kroppen, och han slank duktigt igenom alla pinnar. På planen fanns ett riktigt slalom uppställt, och jag fick för mig att testa om Tage kunde fixa det. Och jäklar i mig, det gick så bra! Han fick in ett jättefin rytm, där han liksom hoppar mellan de olika pinnarna, och verkade inte ens märka att pinnarna stod helt rakt istället för som i korridor. Det underlättar träningen, eftersom vanliga slalom finns ute även nu på vintern på många ställen.

Vi avslutade med en långpromenad i skogen, så nu blir det soffan hela kvällen 🙂 Fast det tycker inte Tage, som efter en power nap är igång igen…

Årets Älvsjömässa

Söndag kväll, och jag sitter i soffan och summerar årets Älvsjömässa. Istället för de planerade två tävlingsdagarna blev det bara en. Tanken var att jag skulle ställa ut Tage på lördagen, igår, och tävla Ayla i lydnad idag. Men efter en inspektion av lydnadsringen under gårdagen bestämde jag mig för att lämna återbud. I år har man förlagt alla övriga aktiviteter till A-hallen, medan utställningsringarna är förlagda till B- och C-hallarna. En god tanke, eftersom det kan bli väldigt trångt för dem som tidigare haft sina ringar i A-hallen. Men lydnadsringen var inklämd mellan agilityn och aktivitetsringen, och ljudnivån runt omkring var oerhört hög. Att utsätta Ayla för den miljön just nu känns onödigt. Tävlingen i sig är inte viktig förutom känslan att få tävla på just mässan, och jag tror vi skulle få med oss mer negativa känslor än positiva, så vi hoppar över det i år. 

Lördagen däremot spenderades helt och hållet på mässan, tillsammans med fina Tage och hans härliga uppfödare Anna och Annika. Det började redan på fredagskvällen då de, trots den sena timmen, tog emot det pälsmonster som var Tage, snyggade upp honom och hittade en pudel under alla päls 😄 På lördagsmorgonen var vi tidigt på plats. I ringen skulle dvärgpudlarna börja, men innan dess var det inmätning för båda storlekarna, dvs man kontrollerar att de håller sig inom storleksstandarden. Tage är en stor kille, men mättes in som mellanpudel utan problem 😄. Medan dvärgisarna bedömdes, var det tid för finputsning och tottning för oss. Sedan var det bara att vänta på vår tur. Tage skulle in i första gruppen, en stor grupp på elva juniorhanar. Att springa snyggt i ringen, stå stilla med pondus under en längre stund, samt bli klämd och känd på är inte helt enkelt, men finaste Tage fixade det galant! Han är jätteduktig på att friställa sig snyggt, och han rör sig bra. På bordet passade han på att pussa domaren en eller två gånger medan hon undersökte huvudet 😄. Kvaliteten i gruppen var hög, och nästan alla belönades med bästa resultat, ”Excellent”, även lilla Tage! I den efterföljande bedömningen åkte vi ut, och blev oplacerade, men jag är så nöjd med honom ändå. Nu har han fått bedömningen Excellent på de två utställningar han har deltagit i, och det är jättebra 😊. 

  
Men vi fick gå in i ringen igen, i uppfödarklass tillsammans med tre andra hundar från samma uppfödare. Gruppen fick också högsta betyg och HP, och därmed möjlighet att visa upp sig i finalringen. Fram tills dess var det ett par timmars väntan, så det blev lite shopping och ett öga på lydnaden där jag hann se duktiga Vanessa och Flame prestera så jäkla fint i den supersvåra miljön! Stolt var bara förnamnet 😊

Att vara på utställning är kul och nyttigt på flera sätt. All väntan, både i och utanför buren, är kanonbra uthållighetsträning. Att träna sig i att kunna koppla av trots alla ljud, hundar och människor som finns och rör sig runt omkring är så nyttigt inför eventuella kommande lydnads- och agilitytävlingar. Tage klarade både miljön och den långa väntan med bravur, även om han var tydligt trött mot slutet 😄 

  
Tillslut var det i alla fall vår tur att få komma in i finalringen. Tänk att lilla Tage fick springa i spotlighten inför en läktare full med människor på sin allra första mässtävling! Det var faktiskt riktigt häftigt, även om det bara varade någon minut 😊

Jag och Tage var helt slut när vi sent omsider kunde röra oss hemåt. Väl hemma kraschade vi i soffan, och vi sov riktigt gott hela natten 😊 I morse kändes valet att lämna återbud till lydnaden idag helt rätt, och efter en lat morgon framför Vinterstudion tog vi en lång promenad i skogen. Det var friskt, kallt och lugnt 😊 

  

På eftermiddagen kunde jag dessutom följa med och fira min brors födelsedag, något jag missat de senaste åren eftersom den alltid krockar med mässan 😊 Så, en bra dag helt enkelt. 

I morgon börjar sista veckan på höstterminen. Betygen är satta, och allt är rättat. Jullovet hägrar, och det inleds på absolut bästa sätt, med hundträning tillsammans med träningsgruppen 😊

Gråväder och inomhusträning

När väderleksrapporten i morse lovade regn och ännu mera regn till eftermiddagen och kvällen, fick jag nog och gick in på Hundhallen i Haninges hemsida. En endaste liten timme fanns kvar på eftermiddagen för bokning, och den passade mig perfekt! En timmes träning inomhus, i ljus, värme och på torrt underlag. Hur underbart som helst! Jag fick dessutom med mig två träningskompisar, så det blev lite snack och umgänge också 😊    

 En timme går fort, speciellt om man är tre som ska träna, så jag bestämde mig för att bara köra Tage. Han är den som mest behöver få utlopp för sin bubblande energi just nu. Dessutom fanns äntligen möjligheten att få köra lite agility igen, något som knappt blir av numera, då de flesta hinder på klubben är undanplockade för vintern. Så jag byggde snabbt upp en bana, lik den som vi fick köra sist vi tränade för Annica Aller. Den bestod av en böjd tunnel och ett par hinder före och efter på lite olika sätt. Det var hur kul som helst! Jag tänkte att Tage kanske skulle vara lite ringrostig, då vi inte kört några längre kombinationer på mer än en månad, men han följde mig och mina kommandon som om det var igår vi tränade sist! Vilken kille! Vi gjorde inga helt lätta kombinationer, en del ganska tvära svängar, och lite framförbyten för mig. Mersmak blev det, så nu har jag bokat in ytterligare en timme på fredag eftermiddag. Passar bra att låta Ayla få sukta lite efter träning och egentid med matte, då det är tävling för oss på lördag 😊

I lördags var det premiär för ridhusträningen. Alla hundar fick sig ett pass. Ayla körde lydnad med fokus på rutan, dir app, inkallning och FF. Tävlingen på lördag är i Viksbergs ridhus, så det kändes bra att få testa på miljön en gång innan, även om Ayla aldrig haft svårt med ridhus. Nike fick lite htm-träning, med några olika fotpositioner. Jättekul, tyckte hon 😄 För Tage var det första gången i ett ridhus, så jag hade räknat med en hyfsat splittrad liten kille, där koncentrationen kanske inte skulle vara på topp. Men hann fixade miljön kanonbra! Någon gång satte han näsan i backen och funderade över vad det var för ställe han kommit till, men utöver det inga konstigheter. Han fick köra lite fotgående, stadga, rutan och tass-target. För det sistnämnda behöver dock en kakelplatta inhandlas, mina mjuka targets är alldeles för roliga att leka med…. 

 
Nu hoppas vi på bättre väder under resten av veckan, så att vi åtminstone kan gå lite längre promenader utan att bli sjöblöta, och så att vi kan träna lite utomhus också. 

   Tage fick sig ett bad på söndagskvällen. En liten pälsbomb är han just nu! 

  Jag har beställt ett par löpartights också, till agilityträningen i vår. De här fullkomligt ropade på mig, orangea detaljer och produktnamnet Jenny… Kan det bli tydligare? 😜

Ha det gott! 

 

Återupplivning av bloggen

Det är ett halvår sedan jag sist skrev i den här bloggen, ett hyfsat långt uppehåll kan man tycka. Nu har jag bestämt mig för att försöka återuppliva den igen, försöka få till någon regelbundenhet i skrivandet igen. Vi får se om det blir så eller inte… 🙂

Hur kan man då sammanfatta sex månaders frånfälle? Ja, mycket av tiden har förstås använts till hundträning i alla dess former, mest med Ayla och Tage. Ayla har fått tävla ganska mycket under hösten, något som är både roligt, men också lite påfrestande. Att försöka samla ihop poäng till SM var nog grunden till mängden tävlingar, och jag är inte helt nöjd med att jag dragits med i den karusellen. Nu är målet inte SM längre, utan att få till tävlingar med glädje, fokus och fina detaljer. Vi kommer nog inte heller att tävla på rankingtävlingarna nästa år, eftersom de är internationella och därmed kommer att innehålla de nya momenten. Jag har inget emot regelrevideringen, tycker snarare att det ska bli spännande med det nya, men vi har inte jobbat in det som ska bli nytt än. Däremot ska jag åka och titta på tävlingarna om jag kan, för att kunna se just det nya, och därmed få lite målbilder och träningstankar.

I maj gjorde vi vår poängmässigt absolut bästa tävling 🙂 En häftig känsla.

Tage har utvecklats till en fantastisk träningskompis! Vi tar det väldigt lugnt med lydnaden, i det att vi inte är i närheten att ha några typer av moment klara än. Vi jobbar fortfarande på grunder, så som stadga, explosiva starter från alla positioner (stå, sitt och ligg), olika targets (tass, hand, knä), snabba nedlägganden och uppsättanden, olika typer av belöningar, och så vidare. Han är otroligt snabb på att förstå vad jag efterfrågar, samtidigt som han har en koncentrationsförmåga på några millisekunder 🙂 Det blir så klart bättre och bättre, men vi skyndar långsamt. Han ska få ta den tid han behöver. Vi har också börjat känna på agility, något som är i stort sett nytt även för mig. Vi har tagit några privatlektioner för Annica Aller, en otroligt duktig och pedagogisk tränare, och både jag och Tage fastnade direkt! Eftersom Tage fortfarande är så ung, och inte har växt klart än, har vi mest jobbat med tunnlar, en del slalom och hinder utan höjd. Vi har provat på handling, viktigt både för mig och honom, och korta kombinationer. Även här fattar han snabbt, och så länge han inte blir störd jobbar han på otroligt fint. Nu är de flesta hindren borttagna inför vintern, men kanske kan vi få till några inomhusträningar ändå. Målet är så klart att tävla, kanske redan under nästa höst 🙂

1 juni var jag tvungen att ta adjö av min fina Dina. Hon hade under en längre tid dragits med diverse småkrämpor, och tillslut sa hennes kropp ifrån. Det blev ett sorgligt men fint avslut, och hon somnade in med det bästa hon visste, en köttbulle i mungipan.  Det blev oerhört tomt efter henne, hon var verkligen one of a kind ❤

Förutom hundar och hundträning var sommarens höjdpunkt New York-resan med syster-yster! New York levde upp till alla förväntningar och mer därtill, en fantastisk stad helt enkelt. Vi promenerade, sightseeingade, shoppade, fotade och njöt alla timmar av dygnet. Jag hoppas jag kommer tillbaka snart igen.

Underbara valp!

Tage är helt underbar! Han fungerar utmärkt med flocken, (t o m Dina verkar ha överseende med hans lekinviter och vassa tänder), han har en underbar av- och påknapp, älskar mat, godis och leksaker och accepterar nya vanor utan större protester. Fantastisk helt enkelt! ❤ Vi har börjat nosa lite på lydnadsträningen, och jobbar just nu med belöningar, kontakt och följsamhet. Än så länge svarar han kanon på allt. Han kampar gärna med olika typer av leksaker, kan byta leksak om en försvinner och en ny presenteras, jobbar mer än gärna för köttbullar eller bacon, och har sedan dag ett självmant sökt kontakt både i rörelse och stillhet. Nya miljöer verkar inte störa honom något särskilt, förutom att det är lite spännande med nya människor och hundar så klart 🙂 Visst finns det saker som vi kommer att få jobba lite extra med, så som att man inte springa efter människor som rör sig bort från oss, eller att man inte äter på allt som man hittar ute (som fimpar, små nötter, pappersnäsdukar osv), och att förstå att det är jättekul att bli borstad och få klorna klippta, men lite utmaning måste man väl ha 😉 I morgon ska han premiärbadas här hemma, kan bli intressant 🙂

Idag tränade vi tillsammans med Kerstin och Sonya, och Anja och Jack. Kerstin tog fina bilder på oss 🙂

Ayla är sig själv igen ❤ Hon blir fortfarande trött snabbare än förut, och hon reagerar häftigare på vissa ljud, som hundskall eller höga röster, men jag kan inte se att hon har fått några med efter sin upplevelse förra veckan. Vi har så smått börjat träna lite igen, korta pass utan alltför mycket springa, och hon älskar det! Hon har nog saknat träningen lika mycket som jag 🙂 Vi skyndar långsamt, jag vill inte riskera att pressa henne för mycket innan hon är helt redo. Vi har några tävlingar inbokade i maj, men vi får se om vi är fit for fight när det är dags.

Ha det gott!

 

 

En mardröm!

I söndags hände något som aldrig händer en själv. Man hör någon som känner någon som har hört om någon som har varit med om det, som en modern vandringssägen nästan. Men i söndags hände det oss.

Jag hade bestämt träff med Maggan för lite jaktträning. Med valphämtning, påskledigheter och dylikt var det ett tag sedan vi tränat, så vi såg verkligen fram emot det. Vi möttes upp vid Åby ängar i Västerhaninge, en plats med både stora, fina ängar och bra skog att träna i. Jag ville ha ett stort sök till Ayla, så vi la ut tretton dummies över en ganska stor yta. Alla hundar skulle få gå på samma sök, men Ayla fick börja. Hon jobbade jättefint, och plockade snabbt in flera dummies. Vid ett ställe stannade hon till, men det var svårt att se vad hon gjorde där, då det var bakom ett buskage. Hon var snabbt igång igen, tog in sju dummies, och därefter gick vi över till markeringar och linjetag. Hon var kanonduktig, knappt några ljud alls! Markeringarna spikade hon, och linjetaget gick som en dans. Därefter skickade jag ut henne på söket igen för att plocka in en till dummy. Redan där kan jag så här i efterhand se att något var fel. Hon verkade inte alls förstå uppgiften, sökte virrigt och grunt, och kom in tom flera gånger. Jag trodde då att det berodde på att vi aldrig har gjort så förut, gått tillbaka till ett redan avklarat sök. Tillslut kom hon i alla fall in med en dummy, och hon fick sin slutbelöning.

Därefter körde Maggan sin unghund. Även hon stannade till på samma ställe i söket, och hon luktade dessutom misstänkt av bajs när hon kom tillbaka.

Sedan var det Nikes tur. När jag kom tillbaka till bilen för att hämta henne såg jag direkt att Ayla inte var sitt vanliga jag. Hon såg obekväm ut, flackade med blicken och slickade sig om munnen. Jag tog ut henne i tron att hon kanske ville kräkas eller så, men det var hon inte alls intresserad av, utan hon ville tillbaka till bilen igen. Min första tanke var magomvridning, men det hade gått flera timmar sedan hon fick frukost, och magen var mjuk och fin när jag tryckte på den. Så jag lät henne vara kvar i bilen medan jag körde Nike. När också Nike stannade till på samma ställe som de andra två, och även hon luktade när hon kom tillbaka, förstod vi att någon hade använt just det stället som sin toalett. Ofräsch, men tyvärr inte helt ovanligt när man befinner sig nära stigar i skogen.

När jag kom tillbaka till bilen med Nike hade Ayla ändrat sitt beteende. Hon var inte längre låg, utan istället väldigt på tårna, fortfarande stirrig och lite svår att få kontakt med. Jag ville inte gärna lämna henne i bilen igen, så jag tog med henne ut till söket medan Maggan körde sin andra hund. Hon var inte sig själv, men gladare än tidigare. Jag kastade iväg en boll som hon glatt sprang efter, men väl framme vid den tvärvände hon och kom tillbaka utan. Det var verkligen olikt henne! Inte ville hon ha godis heller. Det kan hon visserligen välja bort just när vi tränar jakt, men det var ändå konstigt. Jag bestämde mig för att åka hem och se om hon kunde komma lite mer till ro där.

När vi kom hem lät jag henne vara i sovrummet, jag tänkte att hon kanske kunde varva ner lite där. Men hon blev bara mer och mer stissig, och jag förstod att något var väldigt fel. En ingivelse fick mig att kontrollera hennes ögon, och då kunde jag se att hennes pupiller var fullt utvidgade, ögonen bestod i princip bara av pupillerna. Jag ringde genast Bagarmossens djursjukhus. Som tur var kom jag fram direkt på telefonen, och efter min beskrivning av Aylas symptom ansåg den sjukvårdare jag pratade med att vi skulle komma in direkt.

Det var ganska lugnt i väntrummet, så vi slapp vänta. Efter att en sjukvårdare tittat till Ayla togs vi direkt in på ett rum. Tempen togs, och den visade på 41,7°! Kalla handdukar hämtades för att kyla ner henne, men det är inte lätt att få handdukar att ligga kvar på en hund i konstant rörelse… Blodprover togs också. Efter en kort stund kom veterinären. Hon tog pulsen på Ayla, och med tanke på den höga tempen var pulsen hyfsat bra. Lite hög, men inom normalvärdet. Vet trodde att den höga tempen berodde på att henne muskler jobbade på högvarv, lite som en motor som blir överhettad när den körs för hårt. Hon sa också att de symptom som Ayla visade liknade de hon sett hos hundar som hade fått i sig amfetamin! Hur galet som helst! Vad det än var hon fått i sig ville veterinären ge Ayla lugnande för att få ner tempen, problemet var att de lugnande medlen kan reagera med den substans som hon fått i sig, och ge motsatt effekt. Vi bestämde att de skulle börja med små doser lugnande, för att därefter öka efterhand. Hon skulle också få ligga i ett mörkt rum, för att skona hennes ögon som tog in allt ljus. Jag fick lämna Ayla där och åka hem. Jag informerade Maggan, och hon berättade att även hennes unghund var uppe i varv på ett sätt som kändes onormalt. Hon lugnade dock snart ner sig.

Efter två timmar ringde veterinären och berättade att urinprovet gett utslag på just amfetamin eller metaamfetamin. Någonstans under söket hade hon alltså fått i sig någon amfetaminsubstans. Eftersom alla hundar stannade på samma ställe, och de tre sista hade alla luktat av bajs, misstänker vi att det var där hon fick i sig det. Av alla fyra hundar visade tre av dem tecken på onormalt beteende (Nike hade svårt att komma till ro på kvällen, satt bara och stirrade rakt ut i intet liksom), och den enda som var helt symptomfri var Maggans äldre hund som var sist ut på söket. Då fanns det antagligen inget kvar. Det svåra med amfetamin, menade veterinären, är att det finns kvar i kroppen ganska länge, och det enda man i princip kan göra är att vänta ut det. Hon förberedde mig på att Ayla nog skulle bli tvungen att ligga kvar ett par dagar. Ayla fick mycket dropp för att skölja igenom kroppen, och därmed skynda på förloppet något. Hon fick lugnande, och kunde hjälpligt koppla av tillslut.

På måndagen uppdaterades jag med att Ayla mådde bättre, och att hon nu kunde ligga ner mellan varven. Men hon behövde fortfarande lugnande för att kunna koppla av, och vi bestämde att hon skulle ligga kvar en natt till. På tisdagen kunde jag äntligen hämta henne! Det var en glad, men trött, gul hund som mötte mig på sjukhuset. Veterinären trodde inte att hon kommer få några men av det hela, alla bodprov har sett fina ut hela tiden, så lever och njurar verkar ha klarat sig bra. Men hon kommer att behöva tid för att komma tillbaka till sitt vanliga jag, både kropp och knopp är uttömda på energi efter den här mardrömmen. Så det blir korta och lugna koppelpromenader en vecka framöver, därefter kan vi börja trappa upp både den fysiska och mentala aktiviteten.

Någon som också blev överlycklig när hon kom hem var Tage ❤ Han hade saknat sin kompis! Ayla blev också glad över att träffa honom, och trots att hon snabbt blir trött leker hon gärna med honom. Jag får se till att det inte blir för mycket av det goda 🙂

 

Så här efteråt känns det helt galet att vi har gått igenom det här! Hur makabert är det inte att ha sett sin fina, vackra hund i ett så fruktansvärt tillstånd, och inte kunna nå igenom och trösta henne. Tack och lov att vi kunde komma in på sjukhuset så snabbt, och att man förstod allvaret direkt.

Jag vill tacka för alla fina ord och hälsningar som vi fått under den här tiden! Så många har engagerat sig i vår upplevelse, helt fantastiskt att se vilken kärlek och värme jag har i min närhet! Tusen tack alla! ❤ ❤ ❤

Nu väntar en förhoppningsvis lugn helg, där jag ska njuta av att ha hela min flock hos mig ❤

Ha det gott!

Tage är här!

Äntligen har den lilla pälsbollen landat här hemma i den Erikssonska flocken! Några dagar senare än beräknat, men så efterlängtad! Nåja, de fyrbenta var inte särskilt imponerade, men det kommer ändra sig snart 🙂 Själv tycker han att han är jätteball, och har intagit hemmet med hela sin personlighet 😀 Han är jätteduktig på alla sätt och vis, så klart! Att åka bil långt (från Göteborg till Stockholm) var inga problem, han sov mesta delen av tiden och gjorde sina behov när vi stannade för rast. Att gå i koppel, bekanta sig med portuppgångar, hissar, nya platser, hundar och människor har varit plättlätt, och efter bara ett par dygn verkar han inte ha gjort annat 🙂 Det enda sura i det hela, enligt Tage, är att de andra hundarna har förstått att om man hoppar upp i soffan eller sängen, kan inte den lilla terroristen följa efter. Inte än i alla fall 😉

Det ska bli så spännande att få jobba med den här lilla parveln! Vi ska gå långsamt fram den här gången, jobba med olika belöningar, kroppskontroll, olika typer av targets (blick-, tass-, nos- ), följsamhet, miljöträning, passivitet contra aktivitet, allt sånt innan vi går in på momentträning. I sommar ska vi ta privatlektioner för att få lite mer inspiration och saker att jobba med 🙂 Så kul!

Foton: Annika Gripencreutz

Ha det gott!

Hektiska dagar!

Förra helgen var en hundhelg ut i fingerspetsarna! Tidiga morgnar, sena kvällar och mycket bilkörande, men allt så klart värt det. 🙂

Det började på fredag eftermiddag, då jag och Vanessa gav oss av mot Fagersta för att möta upp resten av spetsgruppen på hotellet inför lördagens rankingtävling. Vädret var emot oss på alla punkter, regnet övergick snart i snö, och vägarna blev förrädiskt hala. Men vi kom fram, om än något senare än planerat. Middag, prat, planering och peppning följde, därefter väntade sängen. 4:45 var det uppstigning på lördagen…

Strax före halv sju på lördagen var vi på plats på Fagersta BK, och En dryg halvtimme senare började tävlingen. Vi hade startnummer 18, men eftersom det bara var halva programmet som kördes, samt att flera innan oss hade strykit sig, var det snart vår tur. Ayla kändes fin på framkörningen, pigg, alert och glad. Första halvan bestod av ff, Z, inkallning och rutan. FF gick hyfsat bra, fin position, trängde något, men satt i halterna 🙂 Lite ljud kom fram, men inte så farligt ändå. Z kändes riktigt bra. Sättandet var kanon, vilket kändes bra, med tanke på att hon en tid inte velat sätta sig just i inomhushallar. Lite ljud igen, speciellt i liggandet, men bra stadga, upptag och fotgående. Inkallningen var ok. Lite långt stå, ok läggande för att vara Ayla. Bra ingång, trots att hundarna fick springa rakt mot en typ av spegel. Ayla speglade sig lite i ingången, tyckte väl hon var snygg ;P Rutan kändes väldigt bra! Fick ge ett dk ner, men jättefin fart, bra ställande, bra placering i rutan. Tyvärr ställde hon sig upp på TL kommendering, men det är inte ett fel som stör mig just nu. Över lag var jag mycket nöjd när vi lämnade planen 🙂

Därefter blev det en lång väntan till gruppmomenten. De var uppdelade på sitt för sig och plats för sig. Sittet gick sådär, hon hade nosat två gånger, och tydligen ljudat lite också. Platsen nollade vi pga dk ner och två dk upp. Vad som hände på själva platsen var lite delat beroende på vem man pratade med. En person sa att hon låg jättefint, med hakan i backen hela tiden, medan någon annan sa att hon hade ljudat lite. Nåja, ändå nöjd med att hon inte hade flyttat tassar och rört bakdelen, vilket hon kan göra ibland.

Vid det här laget började man bli lite mör… Men del två väntade, så det var bara att ladda om och tagga till. Andra ringen bestod av dir app, hopp apport, vittring och fjärr. Lite mer ljud den här gången, tror att den gula också började bli lite splittrad. Men hon utförde uppgifterna fint. Hindret slog hon tyvärr i en liten aning på uthoppet, men bra upptag av metallen, trots att den hamnade vid väggen. Bra sortering i vittringen, men en del tugg på vägen tillbaka. I fjärren fick jag ge ett dk från ligg till sitt mitt i momentet, men annars nöjd. Inga missförstånd på skiftena 🙂 Känslan efter ring två var inte lika bra som efter ring ett, men när jag tänkte över tävlingen senare tror jag att det berodde på att jag var så trött då. Slutkörd helt enkelt. Jag tyckte Ayla skötte sina uppgifter väl, och vi fick ytterligare kvitto på vad vi måste jobba på till nästa rankingtävling i april.

Vid prisutdelningen blev det oerhört spännande när vi började ana att Susanne och Edda kunde knipa förstaplatsen IGEN! Och så blev det! Susanne med sin hoffe Edda kunde glädjestrålande ta emot förstapriset, under vårt tjoande, visslande och applåderande! Hur häftigt som helst! Dessutom ledde vinsten till en delad förstaplats på rankinglistan! Stort grattis!!

Klockan var nu nästan sex på kvällen, men för mig väntade en nästan fem timmar lång bilkörning till Göteborg. På söndagen skulle jag äntligen få hälsa på och gosa med vår framtida familjemedlem! Som tur var var vädret mycket bättre nu, vägarna var torra och halkfria. Efter lite virrande i Göteborg hittade vi vårt hotell, och kunde checka in strax innan midnatt. Vi var helt slut, både jag och hundarna, och sov som stockar hela natten 🙂

Hotellfrukosten inmundigades i lugn och ro, innan vi checkade ut och började köra mot Kållered. Tack vare en detaljerad vägbeskrivning från Annika, hittade vi enkelt fram till kennel Sine Cera, där vi blev emottagna med öppna armar 🙂 Så fort jag gick över tröskeln slog värmen emot mig, och vi hade inga problem att fylla över fyra timmar med hundprat, fika och valpgosande 🙂

Innan jag kom dit var det inte helt bestämt vem av valparna som egentligen var Mad Hatter, men jag hade fått vissa hintar om vem uppföderskorna tyckte skulle passa mig 🙂 Och vi var helt överens! Den stora killen, med orangt halsband, lindade mig runt sin tass på en gång 🙂 En framåt kille, som, när de andra tassade tillbaka till korgen för en power nap, fortsatte lekandet en stund till, och kröp sedan upp i mitt knä för en stunds vila ❤ Hur kan man annat än falla för det?! Kändes ju som meant to be liksom… Alla valparna var orädda, nyfikna och sociala. När nya leksaker presenterades, bl a en kattunnel, blev de eld och lågor, och ville gärna klättra på den, bita i snörena och gå in i den 🙂 En PET-flaska med torr pasta i, som skramlade och snurrade runt, var också väldigt spännande!

Tänk att han snart är här, lilla Tage! ❤ Tusen tack till Annika och Anna för ett härligt besök, och för att ni låter mig bli en del av Sine Cera-klubben 🙂

Det var svårt att slita sig från dessa charmknuttar, men tillslut var jag tvungen att gå för att hinna hem innan det blev alltför sent. Med en go känsla i kroppen åkte vi tillslut hemåt, efter en lååång, men å så rolig helg!

Under veckan har jag tagit fram en plan för det som fallerade på tävlingen, främst ljuden och platsliggningen. I måndags satte jag planen i verket när vi tränade tillsammans med Sussi och Donna på Norsborg. Planen funkade väldigt bra, Ayla svarade väldigt väl på upplägget och min tanke kring det hela. Nu är det nolltolerans på ljud, även mellan momenten. I platsliggningen kommer jag jobba som jag har gjort med läggandet i fart, jag kommer att belöna nedlägganden och uppsättanden mycket och länge. Hon behöver få många repetitioner innan jag minskar på belöningen eller ökar på tiden. Jag vet ju att hon fungerar så på många plan, och blir så besviken på mig själv varje gång jag inser att jag inte gett henne den tiden. Även när det känns som om det inte sker någon utveckling vet jag i grund och botten att det ger resultat, när det väl släpper, och trappsteget hon tar i utvecklingen är då enormt. Hon funkar så helt enkelt.

I onsdags hade Norsborg tävlingsträning, och då passade jag på att testa arbetet med ljudandet i en tävlingssituation. Det fungerade kanonbra, så kanske är vi på rätt väg 🙂

Igår fick hundarna ett apporteringspass bestående av sök och linjetag. Även här kommer jag jobba med Aylas ljud som i lydnaden, och även om hon har svårare att lägga band på sig själv i en jaktsituation så tycker jag att det gav resultat även här. Linjetagen var svåra, över stock och upp på sten, men båda hundarna fixade det bra. För Nikes del var det första riktiga träningspasset sedan operationen, så hon var överlycklig 🙂 Lite sämre kondis kanske, men hon jobbade väldigt fint ❤

Idag blir det en lugn söndag 🙂 Regn utanför fönstret gör att vi planterar oss i soffan och njuter av lugnet en liten stund till 🙂

Ha det gott!

Lugnet före stormen

De senaste veckorna har livet gått sin gilla gång. Jobba, träna, promenera. Kanske låter aningen tråkigt, men för mig är det livet. Nike har fått ta det lugnt efter operationen, men allt har gått bra. De senaste dagarna har hon fått göra nästan allt som vanligt. På jaktträningen med Maggan i fredags la jag ut ett närsök till henne, så att hon fick jobba lite, men ändå inte rusa runt upp och ner för berg.

Skönt att ha någon som stöttar en när man är konvalescent ❤

För Aylas dela tycker jag att detaljträningen i lydnaden har gett resultat. Läggandena blir bara snabbare och snabbare, tuggandet/omtaget i vittringen har minskat, och i ff har hon haft väldigt fint fokus. Just nu väljer jag att lägga fokus på just fokuset, och blundar lite för att hon ofta går på två spår. Jag vill inte göra samma misstag som med Nike, där ff blev tråkigt just för att allt handlade om rakheten. Hon tröttnade helt enkelt. Det betyder inte att jag inte kommer att jobba med problemet, men jag vill hitta ett sätt som inte stör aktivitetsnivån. Jag måste klura på hur. I fjärren har jag kommit fram till att Ayla gör skiftena fint, med häftig attityd, OM jag inte lägger henne i grundposition först. Avståndet spelar inte så jättestor roll, men just att hon ligger från början gör det. Jag har därför börjat belöna henne precis när jag vänder mig om på 15 meter, eller efter ett par sekunder. Tanken är att lösa upp henne lite, släppa lite på det tryck hon verkar känna. Vi får se om det hinner ge någon effekt till nästa tävling. Vad som än händer kan jag inte sluta förundras över den här hunden! Alltid lika lycklig över att få träna, ställer upp i alla väder vare sig det gäller jakt eller lydnad. Världens gladaste gula snoris! ❤

❤

Nästa helg kommer att bli en maratonhelg! På fredag eftermiddag styr vi mot Fagersta. Rankingtävling på lördagen står på schemat, med 46 anmälda! Samling kl 7 på lördag morgon, och man kan gissa att det kommer bli en lång dag… 😉 Direkt efter tävlingen åker jag och hundarna mot Göteborg. På söndagen ska jag äntligen få träffa Anna och Annika, och gulla med pudelvalpisarna! De är sex veckor då, och det ska bli så spännande att få se de olika personligheterna. Sen är det bara två veckor kvar tills illbattingen flyttar in hos oss! Wiieee! Häftigt, roligt, spännande och liiite läskigt faktiskt 🙂

Blir det kanske du som får flytta upp till Stockholm? ❤

Ha det gott!

Detaljpill, kedjor och valpförberedelser!

Sportlovet går mot sitt slut, och i morgon tar vardagen vid igen, i alla fall för några veckor. Nästa lov flyttar valpisen in! Då blir det liv i luckan 🙂  Å, vad jag längtar! Om tre veckor ska jag åka ner och hälsa på dem. Det ska bli så spännande att få träffa dem och lära känna deras personligheter. Fram till dess får jag nöja mig med mysiga foton, uppdateringar på fb, planeringar av valpträning och inköp av diverse nödvändiga ting som halsband och leksaker 🙂

Nu har de öppnat ögonen och börjat busa med varandra 🙂 Undrar vem av dem som kommer att få flytta hem till oss? 🙂

Träningen går bättre och bättre. När träningsmöjligheterna blir bättre blir jag mer strukturerad och motiverad. De senaste tävlingarna har inte varit några höjdare om ser till poängen, men de har verkligen varit bra träningstävlingar i stället. Jag har fått med mig massor med bra information att ta in i träningen; detaljer som jag ”glömt” att underhålla, störningar som kan uppkomma, grundträning som visar sig inte vara helt genomtränad. Ayla är en på sätt och vis långsam hund när det gäller inlärning. Med det menar jag att vissa detaljer måste jag nöta med tydliga hjälper väldigt länge innan jag kan börja plocka bort hjälperna. Det visade sig tidigt i vår träning, men jag glömmer bort det ibland, och går för snabbt framåt. När Ayla väl har fått in rörelsen eller aktivitetsnivån i kroppen kan jag ta bort hjälpen nästan helt utan övergångar. På så vis är hon också ganska enkel. Om man inte går för snabbt framåt alltså 😉

Så nu jobbar vi med en del detaljpill som snabba lägganden i rörelse, snabba ingångar med vittringspinnen utan omtag eller tugg, fokus i ff även då vi går mot väggar, och så klart fortsatt stabila armbågar i liggande. Dessutom försöker jag kedja lite mer än jag brukar, vilket jag tycker är lite läskigt 😉 Bra mental träning för mig 🙂 Nästa tävling ligger knappt tre veckor fram, så lite tid har vi på oss ändå 🙂 Förhoppningsvis håller vädret i sig, så att de gräsplaner som har tittat fram får hålla sig fina och snöfria.

För en köttbulle kan man göra vad som helst (nästan), menar Ayla 🙂

I morgon ska Nike på en sista koll inför operationen på torsdag. Hoppas allt ser fint ut, så att operationen blir av.

Ha det gott!